Shar-Pei – Kinesisk skrynkelhund
Förr en kamp-, vakt- och jakt hund.
Idag en sällskaps- och familjehund.
Kanske är du en lycklig ägare till en Shar- pei. Eller hör du
kanske till dem som bara sett dessa otaliga vykort av små
skrynkliga, underbara varelser sittande i små korgar eller
inramade av spets och blommor. Vad har dessa gemensamt med de
kamphundar från förr som man hört berättas om. Rasen som blev
förbjuden att tas in till Sverige p.g.a. av att den ansågs ha så
mycket hälsoproblem och var så osund. Men genom vårt medlemskap i
EU, numera är välkommen till Sverige. Hur mycket är sant och hur
mycket är myter eller förtal, ja kanske ren okunskap. Vi försöker
här ge svar på några av alla dessa frågor.
Shar-pei betyder sandskinn eller hajskinn. Namnet syftar på den
sträva pälsen.
Som de flesta vet har rasen sina rötter i Kina. Som i många andra
raser spekuleras det i dess ursprung. Rasen kan härstamma så långt
tillbaks som till Han Dynastin, 206 f.Kr. – 220 e.Kr. Det finns
skulpturer från den tiden på shar pei liknande hundar.
Man tror att Shar pei har sitt ursprung från Chow Chow och olika
mastiffraser.
Shar-pei har funnits i sydkina i århundrade. Som ursprungsplats
anges den lilla staden Dah let i provinsen Kwun tung. Där föddes
den upp av Kinesiska arbetsbefolkning.
Hundarna användes till att vakta familjen och hemmet och som ren
sällskapshund
Man använde den även till jakt, speciellt på vildsvin, var den
överlägsen många andra raser.
Under en period var det väldigt populärt med vadslagning på djur.
Olika sorter av djur från insekter, fåglar till hundar hetsades
mot varandra medan folk satsade pengar. Shar-pei hunden ansågs
idealisk för detta. Den hade mycket skinn som gjorde att
motståndaren inte så lätt kom åt köttet utan bara skinnet. När
motståndarhunden bet tag i skinnet kunde en Shar-pei vrida sig
loss ur greppet. Dess små öron och djupt liggande ögon var också
svåra att skada. Däremot var det inte så lätt att få hundarna att
slåss, då en Shar-pei inte har naturlig vilja att strida utan
hellre vara hemma hos sin familj. Det sägs att hundarna fick
tränas och t o m drogades med alkohol och opium för att bli
stridsvilliga. I Kina kallas alla vakthundar för kamphundar, det
kan vara en förklaring att just det namnet hänger kvar.
Under 1940-talet när kommunismen tog över i Kina, höll rasen
nästan på att utrotas.
Husdjur ansågs vara en lyxvara och det infördes en väldigt hög
hund-skatt, vilket gjorde det nästan omöjligt för befolkningen att
äga hund. All uppfödning av hundar förbjöds. Mao tze tung hyste en
speciell avsky till Shar-pei som han tyckte var ett arv från
kejsardömet. Detta medförde att Shar-pei i tusentals slogs ihjäl
och många hamnade på middagsbordet. Idag är det officiellt
förbjudet att äta hundkött i Asien.
På 50-talet fanns bara ett fåtal Shar pei kvar i Kina. En del hade
smugglats till bl a Hong Kong. Att rasen finns kvar idag, har vi i
stort sett att tacka en kinesisk flykting i Hong Kong för, Matgo
Law. Han försökte rädda de exemplar som fanns kvar. Men på den
tiden i Hong Kong fanns inte många veterinärer och ingen
kommersiell hundmat att tillgå. Simpla mediciner som
avmaskningsmedel var även det svårt att få tag i. 1973 sände han
en artikel och några bilder till den amerikanska tidningen ”Dog
magazine”. I artikeln beskrev han rasen och sitt arbete att bevara
den. Han slutade med ett nödrop till Amerikanska uppfödare ”hjälp
mig bevara min ras”. Han skrev att det endast fanns 10 - 15
exemplar kvar. Artikeln fick en omedelbart positivt gensvar.
Det noterades också i Guiness rekordbok 1978, att Shar-pei var
världens ovanligaste hundras.
Snart exporterades de första hundarna från Hong Kong.
Hong Kong blev därmed rasen Shar-peis ursprungsland, där skrevs
också ut stamtavlor i den mån man visste härstamningen.
Matgo Law tillsammans med andra raskännare skrev också ner den
första rasstandarden.
Flera av de hundarna som kom till USA i början, hade flera
genetiska defekter. Något de amerikanska uppfödarna har lagt ner
ett stort arbete på att försöka avla bort. Rasstandarden har också
ändrats flera gånger under dessa år.
De flesta hundarna som kom till USA i början var horsecoat och
fawnfärgade, men med åren har även den lite längre pälsen
brushcoat blivit mycket populär.
Shar pei ökade snabbt i popularitet i USA och Kanada. Den så
ovanliga hunden ökade från att i hela världen bara funnits i ett
hundratal, så fanns det i USA 19.000 shar pei registrerade år
1993. Det året blev Shar-pei officiellt antagen i den Amerikanska
Kennel Klubben (AKC).
Idag finns en stabil stam och flera Shar-pei uppfödare även i Hong
Kong.
Typiskt för rasen är deras stora mjuka nosparti och mycket små
öron. Shar-Pei påminner mycket om en flodhäst i ansiktet. Rynkorna
i pannan bildar ett mönster som liknar det kinesiska tecknet för
långt liv. Hunden skall ha en blå tunga och vara blå i hela
munhålan. Pälsen får vara högst 2,5 cm lång, denna längd på pälsen
kallas brush coat, den något släthåriga varianten kallas horse
coat. Färgen skall vara enfärgad dock ej vit.
Valparna är mycket rynkiga, men växer med tiden i sitt skinn och
har som vuxen endast rynkor i ansiktet och på manken.
Vad gäller mankhöjden på Shar-Pei ska den enligt standarden vara
mellan 44-51 cm. Mankhöjden har under åren skiftat mycket. Hunden
skall vara starkt och kompakt byggd och får absolut inte ge ett
luftigt intryck. Shar-Pei skall vara aktiv och rörlig, med fria
och harmoniska rörelser.
Den kräver inga stora ytor, utan kan passa lika bra i lägenhet som
i villa.
Tidig social träning behövs för att den ska bli en öppen och
trevlig hund. Trivs ofta bra ihop med barn och andra hundar.
Shar-pei är en sällskapshund med en lugn och harmonisk karaktär,
stark, modig, trogen och snäll. Den ska ha ett stabilt
temperament. Rasen omtalas ibland som enmanshund, men
enfamiljshund är en mer rättvisare beteckning. Den är en
sällskaplig och lekfull och trivs när den har alla omkring sig.
En Shar-pei hyser en förkärlek till varma platser så som ägarens
säng eller öppna spisen och vill gärna ha närhet och
kroppskontakt, men bara när den själv behagar.
Vaktar gärna
Rasens tidigare uppgift som vakthund finns kvar i dess arv, den
vaktar gärna sin familj och sitt hem. Vissa är försiktiga och
håller distans till främlingar. Rasen kräver därför tidig social
träning för att bli en öppen och trevlig hund. Det “högdragna”
sättet kan få omgivningen att tro att den inte är vänligt stämd,
men en Shar-pei ska bara vara reserverad, aldrig aggressiv.
Fast hand krävs
Om den kan, klättrar den på rangskalan. Det är därför viktigt att
hunden vet sin plats i flocken. Det är en envis och stark hund,
som bör veta vad man får göra och inte får göra, men ofta räcker
det med ett bestämt “nej”. Att uppfostra en shar-pei med kärlek
och en fast hand är den bästa metoden. Det mesta man vill lära sin
shar-pei skall lekas in, i alla fall i början. Rasen är känd för
att vara lättlärd.
Uppskattad sällskapshund
En Shar-peis kynne gör den till en god kamrat och en trygg och
vaksam vakthund.
Vissa individer har jaktlust men övervägande antal har det inte så
utpräglat, däremot har en Shar-pei ett gott luktsinne och spårar
gärna.
Motion
När hunden är ung bör man inte gå långa promenader eller anstränga
valpen för ledernas skull. En Shar-pei valp är ganska tung och har
ännu inte en fullt utvecklad muskulatur. Låt gärna valpen röra sig
fritt i skog och mark, så att den kan bygga upp sina muskler på
ett naturligt sätt.
Som vuxen uppskattar den att få följa med på promenader i skog och
mark. Men kräver inte någon direkt motion som till exempel en
brukshund. Att få springa fritt på en villatomt eller annan
skyddad plats är ofta tillräckligt.
Aktivering
Rasen har ett stort behov av lek och regelbunden psykisk
aktivering. Vardagslydnad är en nödvändighet, som hos alla raser.
Shar-pei har ett visst mått av egen vilja och tycker inte om att
bli tvingad till saker och ting. All träning måste ske på ett
positivt och motiverande sätt. Med lite godis kommer man långt.
